Denna bilds fotograf är Gregory Crewdson och den finns att hitta på Google om man söker på hans namn. Målgruppen är nog ingen specifik, men kanske mer riktad till människor i medelåldern och uppåt än småbarn och ungdomar.
Vad man ser: Bilden är tagen utomhus en regnig kväll/natt. Man ser en blöt mörkgrå väg, en mörkblå himmel, ett grått fordon med öppen dörr och en brun väska som står på marken bredvid. På fordonets bakre del sitter en vit rektangel med något svart blurr på sig som man inte riktigt kan tyda. En bit bort från fordonet finns en människa placerad mitt på vägen, ovanför människan finns ledningar som går kors och tvärs i diagonala, vågräta och lodräta linjer. Till höger finns det tydliga byggnader på rad som bildar en diagonal linje, samtidigt som det till vänster syns lite otydligare byggnader längre bak. Man kan se in i husen tack vare genomskinliga rutor som sitter på dem, och därför kan man se att huset närmast den som betraktar bilden är utsmyckat med olika materiella ting. Inifrån kommer det ljusare färger som hamnar i kontrast med de mörka färgerna och det mörka ljuset som finns utomhus. I det vänstra hörnet längst upp samt i det högra på andra sidan hänger det ned löv. På den blöta marken finns det vita sträck målade som i rutor, och vägen är uppdelad i en större lite mer fri yta och en mindre sidoväg till höger.
Hur man ser: Det är en totalbild tagen i ett liggande perspektiv tagen lite från vänster, men ändå väldigt rakt framifrån, som får med mycket av den kringliggande miljön, och har ett sidoljus som troligtvis kommer från gatlyktor av något slag. Själva bilden lyses dock upp av det naturliga ljuset som finns utomhus. Alla färger är rätt mörka eftersom att det naturliga ljuset som används i bilden är väldigt dämpat och inte alls skarpt. Det är möjligt att fotografen har använt sig av någon slags ljussättning för att lysa upp husen mer så att de kommer med mer i bilden. Det finns ett djup i bilden eftersom att den forsätter bortom människan och bilen som är huvudmotiven, därför vandrar blicken rakt framåt och längst bort till bildens slut. En bit bort från människan är det som att himlen har öppnat sig och släpper ut ett ljust sken som lyser upp marken, det gör att människan framstår som mörkare vilket gör att hen hamnar i fokus på bilden. Det är dit blicken genast dras när man först kollar på den, och man återkommer hela tiden dit. Skärpan i bilden ligger från där människan står till resten av högersidan ända till bildens slut. De flesta motiven i bilden är väldigt kantiga och hårda, och rektangeln är en återkommande form här.
När jag tittar på den här bilden får jag en känsla av uppgivenhet, som att mannen på bilden har haft allt och sedan plötsligt inser att han har förlorat allting och därmed inte har varken något eller någon. Den övergivna platsen och det faktum att han är den enda som är där trots att det ser ut att vara en del av ett samhälle som annars är ganska folktätt, skulle kunna symbolisera mannens psykiska ensamhet. Man får känslan av att han är den enda i världen, och det ser otroligt dystert ut. Att fotografen har valt att ta med delar av träd i de båda övre hörnen ger en slags inramande känsla, som att man verkligen står utanför och tittar in på mannens liv och känner hans känslor utan att kunna hjälpa honom eftersom att man bara är en betraktare och därför står utanför ramen som markerar gränsen mellan hans värld och vår värld. Det känns som att han tillhör en annan värld och inte skulle höra om man skrek på honom eftersom att hans värld inte är hopkopplad med den verklighet man själv befinner sig i. Husen i bilden skvallrar även de om övergivenhet och bidrar till att känslan av hopplöshet ökar ytterligare - det är som att ingenting betyder någonting för att allting redan är förlorat och att det inte finns någonting att göra åt saken hur gärna man än vill.
Vad jag tycker gör bilden extra intressant är att mannen på bilden är klädd i kostym och har en portfölj vid bilen, vilket ger mig känslan av att han är ganska framgångsrik och är en samlad man som har livet under kontroll. Om jag utgår från att han är en framgångsrik man analyserar jag på dysterheten på ett annat sätt för då finns det plötsligt tankar i mitt huvud som gör att denna hopplösa känsla istället handlar om en materiell förlust istället för relationsrelaterade förluster. Kanske att börsen har kraschat och att han därför är ruinerad och inte längre tycker att han har någonting att leva för eftersom att hela hans liv har handlat om hans ekonomiska inkomst. Dock tror jag att hopplösheten syftar mer på att han är ensam, och inte så mycket om hans ekonomiska situation eller materiella saker över huvud taget. Han håller ut händerna med handflatorna uppåt och låter regnet falla ner i hans händer, och det förstärker min känsla av att han har gett upp. Det är som att han verkligen betraktar regnet och verkligen låter hans händer känna det så att hans sinnen kan uppfatta att jorden fortfarande snurrar på som vanligt, som att han på något sätt behöver känna något för att bli påmind om att han fortfarande är vid liv. Det här är en bild som jag tror väcker väldigt många privata associationer, men även kulturella. Kommer man från en kultur där pengar inte spelar lika stor roll i samhället som det gör i det samhälle vi lever i kanske man inte för allt i världen skulle kunna tänka att mannens uppgivenhet kan handla om ekonomiska problem, som mina tankar vandrade iväg till.
Bilden är i det stora hela en bild med mycket kantiga motiv och det gör att den känns ganska hård, mannen är i princip det ända som inte är kantigt och hårt vilket återigen leder till att han står i kontrast till resten av bilden och fångar betraktarens uppmärksamhet. Det faktum att husen hamnar i en diagonal riktning tycker jag bidrar väldigt mycket till bildens djup. Det djup som de diagonala linjerna framkallar skapar tillsammans med det faktum att mannen är en typ av en förgrund och därmed skapar en bakgrund bakom sig, ett mycket längre djup till hela bilden än vad diagonalerna eller för- och bakgrunder skulle givit om de stått själva. Jag tycker även att det känns som att bilden på något sätt är väldigt mycket i rörelse trots att inget egentligen rör sig förutom regnet som faller. Det känns som att mannen står blickstilla men som att världen runtom honom fortsätter på som den alltid gjort trots att hans liv står still.
Jag vet inte riktigt vad fotografen vill säga med den här bilden. Eftersom att jag får så många olika tankar och känslor kring den är det svårt att summera ihop allting och dra en rimlig slutsats kring vad han vill få fram. Men jag tror i alla fall att han vill spegla någon slags ensamhet, övergivenhet eller uppgivenhet, eller kanske alltihop på samma gång. Han kanske vill visa att det jorden fortsätter att snurra och att universum inte stannar eller förändras trots att det för oss människor kan kännas som att livet tar slut. Eller så kanske han vill visa att trots att du befinner dig i ett samhälle där det finns liv och ljud runtomkring dig hela tiden så kan du ändå känna dig helt ensam i världen, lämnad att orka axla dina problem helt på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar